Ibland är det så lätt att falla i fällan att tro att ingen ser, ingen bryr sig och ingen kommer att göra något åt saker. Det finns alltid någon som bryr sig. Även om man för den skull ibland behöver titta riktigt noga för att hitta dem.
Nu, i det som varit den senaste tiden i både det ena och andra, är det inte undertecknad som har missat att ”titta bakåt – bakom” för att upptäcka att det är någon som har uppmärksammat vad som håller på att hända i det stora hela och även i den lilla omvärlden. I det här fallet är andra som tror (?) att allt är möjligt, även det som gränsar till det omoraliskt farliga för ovetande oskyldiga. Men ja, jag vet själv och via ombud att det sker och förbereds saker i det tysta. Det är bra det. Hela sammanhanget/ sammanhangen förtjänar bättre rykte än vad som är fallet nu pga. vissa val av de som borde och ska veta bättre.
Bättre lycka nästa gång? Kanske, men det får vara med bättre eftertanke i så fall. Jag vet vad jag tror och hoppas på. En besk eftersmak i saken är i det här fallet att föredra framför att inte känna och göra något alls, även om det smakar illa ett tag…
Nåväl, ska väl fortsätta att vara lite påtvingat kryptisk – de vill ju ofta ha det så i rekryteringsbranschen:
Letar permanent professionell sysselsättning som bekant för många. Detta är i sig ett ämne värdigt sin egen essä, men eftersom timman är sen så… I vilket fall har det på det senaste varit en trevlig tid att vara ”återvändande till arbetsmarknaden”. Många företag verkar fått rejäl fart på hjulen, vilket i sin tur lett till att vi arbetssökande fått många möjligheter till att faktiskt ta hela klivet ut igen. Senaste veckan har jag lyckats med att få komma i väg på tre intervjuer:
Scen 1:
Träff med person inom branschen som varit påstridig och ringt om både det ena och andra. Mycket har varit lite lätt mystiskt och flytande. Jag trodde faktiskt länge att det inte skulle bli något alls, men i det här fallet visade det sig vara en helt OK person i andra änden, om än med starka ”säljande egenskaper”.
I det här fallet innebar intervjun ingen längre resa, men väl en ny bekantskap – inte med en person, utan insidan på en byggnad som många i ”hembyn” känner till utsidan, men få insidan – som gjorde mycket gott intryck på mig, arkitektoniskt intresserad som jag är.
Personen jag träffade gjorde ett likaledes gott intryck om än med vissa skönhetsfläckar. Men dessa skönhetsfläckar är snarare något som är en nödvändighet för att komma någonstans inom branschen. Irriterande är de likaväl, men det är väl något som man får leva med om ”man ska få komma till”?
Mötet – som sådant som mycket kom att handla om det som komma skulle (dvs. Scen 2)- fick en riktigt bra slutkläm, där jag fick värdefull feedback på varande och görande i en intervjusituation. Visserligen är denna i stort sett värdelös när jag kommer till någon annan inom samma bransch, men lite är säkert värt något även i andra sammanhang.
Stor komik dock när det gällde min CV: För sjätte eller sjunde gången på drygt en månad skulle CV:n skrivas om ”för det är så det ska se ut!”. Det finns tydligen många ”ska
se
ut” i branschen. Numera tjafsar jag inte emot utan gör ”kameleontdansen” för sjuttielfte gången och skickar en uppdaterad CV enligt specifikation från aktuell intervjuare (någon gång kommer jag inte kunna hålla mig ifrån ett ”Nu får ni f*n bestämma er!”, men har lyckligtvis hittills lyckats hålla mig ifrån dylika yttranden). Tröttsamt är det i vilket fall… Tack och lov att PDF 995 finns!
Scen 2:
Där med hjälp av personen från Scen 1 möter jag en obekant byggnad jämte den så välkända för att inte tala om grannskapet. Och resan, ja… I det här fallet var det inte en tanke på att boka sökanderesa via AF (tack snälla Marie H. för att du ändå finns!).
Men väl där och i gång med intervjun ville jag snabbt gå igen. Det fanns nämligen inget att prata om enligt de jag mötte. Det var inte jag som var felet utan att det var fel steg för mig att vara där så som processen såg ut. Krångligt? Ja, lite. Men inte helt komplicerat ändå. Personen från Scen 1 hade nämligen helt enkelt varit lite överambitiös och sett möjligheter som inte fanns. Men jag tror på att det kan vara något att bygga på inför framtiden. Vi får väl se. Något nytt jobb hos det här företaget nu lär det dock inte bli.
Scen 3:
Ӏntligen hemma
igen” var ögonblicksintrycket när jag kom dit. Märkligt och oväntat skönt att faktiskt vara tillbaka, om än bara för en kort stund. Jag trodde att jag var färdig med den här byggnaden som jag kom till, men vi gillar tydligen fortfarande varandra skarpt (eller det är det jag vill tro i alla fall). Kaffet smakar fortfarande lika bra dessutom J.
Lite lätt omtumlad och mycket trött – intervjuer, jobbsökning i övrigt, kräftskivor plus övrigt familjeliv och inte minst en annan sysselsättning som förra veckan hade stark internationell karaktär krävde där slutligen sin tribut – konstaterade jag att personen jag mötte hade ett mycket bra alternativ att erbjuda. Det kändes som vi talade samma språk. Men vad vet jag? Mötespersonen kan ha varit en kameleont likväl som jag givetvis blir det i viss mån så fort jag sätter mig på ”heta stolen”.
Lite lätt sjabbel ”på site” av mig och teknikaliteter efteråt som höll på att driva J, J och mig till vansinne hade kunnat bli riktigt illa. Men en mycket god vän ”saved the day” genom att återigen erbjuda sig att göra en insats som påbörjades och som ännu inte är riktigt avslutad för just den här scenen, men som jag allra ödmjukast tackar för så här långt och framöver.
Om jag ska tippa: ”Scen 3″ kan vara något som kan bli något. Det finns också möjligheter längre fram om det inte blir något nu på det stället via det aktuella ”ombudet”. Det känns riktigt bra. Jag får fortsätta att jobba på. Det ligger också fler saker och skvalpar omkring, men det ser ut som de drar iväg mot solnedgången. Vilket jag också tänker göra nu J.
Önskar alla en riktigt god natt och trevlig söndag, med löfte om uppdateringar… någon gång framöver/
Eders kryptiska, men ack så klargörande (?) Josefin J
